Så jävla lycklig…?

Är alla så lyckliga som de visar på sociala medier? Eller är det en fasad… för att man inte vågar, inte vågar eller inte vill visa att man inte har det där lyckliga livet, som alla önskar sig ha?

Eller är det att man tror att ingen vill läsa eller se bilder på det som inte är bra? Några av de jag känner, vet jag om att de inte är så lyckliga som de visar utåt. Och det kanske finns anledningar till varför man inte vill berätta för hela världen. Jag menar inte att det är fel att inte vilja visa på sociala medier, men känner det tråkigt/jobbigt att se att alla andra är så där jävla lyckliga som de visar sig vara. Samtidigt undrar jag varför man stannar kvar i något som inte är bra…? Jag själv är inte en av dem som är så jävla lycklig!

En del av mig vill berätta för hela världen vad jag varit med om de senaste sex åren, men en annan del av mig vill inte exponera mig och min familj. Samtidigt tycker jag själv om att läsa att jag inte är den enda i världen som har det så här. Och andra sidan, tycker jag det är tragiskt att det är så många som inte är så där jävla lyckliga. 

En del av mig är lycklig, jag har en fin familj och fina vänner och är lyckligt lottad med en kärlek från min särbo som inte går att beskriva med ord. Särbo kommer jag att få vara i flera år framöver, pga mitt tidigare ”liv”. Tack vare min särbos kärlek och från mina barn, klarar jag av att fortsätta leva. En bonus är min fina familj och mina fina vänner, som finns där när jag behöver dem ❤

Annonser

Balsammetoden

Många diskuterar det här med Balsammetoden, är det bra eller inte…? Först vill jag klargöra att jag inte är frisör och har ingen utbildning inom hårbranschen. Det jag kommer att skriva är utifrån egna erfarenheter.

För mig har Balsammetoden inneburit ett friskare hår, inte lika ”frissigt” längre och det växer bättre. När jag började för ca fyra månader sedan blonderade jag håret själv, med två paket färg, som förstörde kvalitén på mitt hår. Det var redan ”frissigt” och med hårfärgningen blev det ju inte bättre. Dessutom använde jag ett silverschampo pga att håret fick gul/orange slingor (som det oftast blir när man har en hårfärg som mig, råttfärgat). Vilket inte heller förbättrade kvalitén.

Redan efter en månads användning av Balsammetoden, började det ”frissiga” i håret försvinna och det började växa snabbare än vanligt. En del säger att håret inte blir rent med Balsammetoden, jag tänker att det kan bero på olika saker, bl a att man använder fel sorts balsam till sin hårkvalité eller att man kanske inte tvättar håret ordentligt. När jag tvättar mitt hår med tvättbalsamet, gnuggar jag in det i hårbottnen och i hela håret. Efteråt sköljer jag det ordentligt, så mycket att det känns lika ”stramt”/rent som efter ett schampo. Några säger att Balsammetoden inte är anledningen till att håret växer fortare, utan att det är massagen i hårbottnen som gör det. Vilket jag också tror på. Men det ”frissiga” håret, tror jag absolut på att det är Balsammetoden som hjälpt till.

Idag publicerade jag en film på min YouTube kanal, där jag presenterar vilka produkter jag använder. Det jag glömde bort att visa och förklara, var att jag använder olivolja ca en gång i veckan. Jag dränker halva håret, från öronen och ner till topparna, med olivolja. Därefter sätter jag upp håret i en boll eller en fläta, som sedan får göra sitt över natten. Dagen efter tvättar jag håret som vanligt med tvättbalsamet, men två gånger för att få bort all olja.

balsammetoden.png

Riktigt grått…

Idag är livet lika grått och blåsigt som vädret här i Skåne. Livet är inte alltid så lätt att leva, men skam den som ger sig. Jag har en kraft, som på finska heter ”sisu” och på synonymer.se kan man läsa dessa synonymer till ordet: kampvilja, uthållighet, seghet, ihärdighet, tåga, kämpaglöd, go, energi, fighting spirit.

Ibland är det en bra egenskap att ha sisu och ibland mindre bra. Tyvärr kan det bidra till att man blir utmattad. Vilket hände mig för ca två år sedan. Idag är jag ”överkänslig” mot stress och press. Med det menar jag att jag har svårare för att hantera stressade och pressade situationer. Ibland pressar jag mig själv för hårt. Jag håller på att träna mig själv till att klara av att säga nej till saker som jag vet kommer att stressa mig. Det är inte så lätt, för en kvinna (40+) som i hela sitt liv har velat vara alla till lags, vara duktig på jobb och med sina barn, som inte får göra fel, inte får göra andra besvikna osv… 

Min historia är väldigt lång och tänker inte berätta den här och nu. 

Idag hade jag ett möte med en person på en statlig förvaltning. Detta möte gick som det brukat göra, skitdåligt! I många år har jag kämpat och stångats, och det händer ingen förändring. Idag insåg jag, att det kommer det aldrig att göra. När personerna på den statliga förvaltningen, ännu en gång, inte klarar av att gå till botten med problemen…vem ska då klara av det? 

Det har tagit mig lång tid att klara av att be om hjälp och nu när jag tagit modet till att göra det, finns det ingen hjälp att få. Oftast får jag till svar: – Det kan inte vi, den kompetensen eller resursen har inte vi. Ni kanske kan kontakta xxx? De kanske kan hjälpa dig?

Nä, det finns ingen annan som kan hjälpa mig. Det finns bara jag och min sisu. Tack vare den och kärlek från nära och kära, står jag fortfarande på mina ben. Men hur länge till…?